Tidiga insatser är det viktigaste för eleverna

  •  

Den svenska förskoleklassen innebär generellt en väldigt svag övergång till skolan. Det är en ö mellan systemen, menar Mara Westling Allodi professor i specialpedagogik vid Stockholms universitet. Foto: Susanne KronholmDen svenska förskoleklassen innebär generellt en väldigt svag övergång till skolan. Det är en ö mellan systemen, menar Mara Westling Allodi professor i specialpedagogik vid Stockholms universitet. Foto: Susanne Kronholm

Strukturerna. Det är dem Mara Westling Allodi, professor i specialpedagogik, närstuderar i sin forskning. Och de strukturer som styr skolan är ofta inte gynnsamma för elever med stort behov av stöd, menar hon.

– Alla borde inte behöva nå samma mål samtidigt.

I utkanten av Stockholms universitets Frescatiområde, i ekbackarna ner mot Brunnsviken, ligger en grupp äldre byggnader i rött tegel där forskare i pedagogik, psykologi och närliggande ämnen huserar. Mara Westling Allodi har tillbringat morgonen med att svara på mejl i sitt arbetsrum och ska ägna eftermiddagen åt ett seminarium med masterstudenter i specialpedagogik, men nu har hon vikt några förmiddagstimmar åt ett samtal om det ämne som har engagerat henne i hela hennes yrkesliv: pedagogik som kan få alla, oavsett förutsättningar, att komma till sin rätt.

Finns det något i din uppväxt som har fått dig att intressera dig för specialpedagogik?

– Jag växte upp i Parma i Italien och hade en betydelsefull lärare i årskurs 1. På den tiden skrev man med blyerts först och sedan med reservoarpenna. Det var svårt och jag hade en billig penna. Det gick hål i pappret och mina händer blev smutsiga. Min lärare gjorde ingen stor affär av det, men hon såg det och hon kom hem till mig med en penna – en fin, med gulddetaljer. Med den gick det väldigt lätt för mig att skriva. Jag var ingen favoritelev, men hon var rättvis. Det räddade mig från undergången. Jag skulle inte ha varit professor i dag utan hennes hjälp.

Du har ju intresserat dig för en rad områden inom specialpedagogik, från förskolebarn till gymnasieelever, elever med funktionsnedsättningar, elever med psykisk ohälsa och elever som är sämre rustade socioekonomiskt. Vilken är den gemensamma nämnaren för det som engagerar dig?

– Jag är intresserad av policyer, av strukturerna som påverkar verksamheterna där dessa grupper finns. Det har funnits starka ambitioner att förbättra mycket, men de har inte alltid varit ändamålsenliga. Läroplanen 1994 orsakade till exempel problem eftersom den så tydligt satte upp en gräns som alla måste klara för att kunna gå vidare. En ganska hög ribba.

Svårt att utvärdera

– Utbildningssystemets målsättningar är goda, men systemet är decentraliserat och då kan kommunerna tolka dem som de vill. Och för mycket ansvar läggs på eleverna. Vad som behövs är konkreta och realistiska riktlinjer som lyfter fram de stödmodeller som fungerar bäst. Men systemet gör det svårt att utvärdera vilka modeller det är. Statistik är inte lätt att få fram. Jag har försökt få fram siffror över om de specialpedagogiska insatserna har ökat eller inte, men inte ens sådan statistik finns.

Övergångarna mellan olika stadier i skolan är viktiga. Vad kan göras för att övergången mellan förskola och skola ska bli bättre för barn med särskilda behov?

– Jag har studerat det i en kunskapsöversikt för Kungliga Vetenskapsakademien. En slutsats är att det är viktigt för eleverna att de inte behöver uppleva något misslyckande i början av skolgången. Förskolebarn med en funktionsnedsättning kan få insatser genom habiliteringen, men när de börjar i förskoleklassen övergår ansvaret till elevhälsan och det verkar inte alltid fungera – tidiga insatser är svåra att få till. Och de är viktiga, det visar internationell forskning.

– Jag har sett ett bra exempel på hur det kan göras i Gävle och Sandviken. De har infört en modell som innebär att barnhälsovården, förskolepedagogerna, specialpedagogerna och elevhälsan samarbetar om fyra–sexåringarna. I Finland gör man också skattningar redan i förskolan och förmedlar dem till lärarna så att de kan göra rätt insatser. Man tillåter inte att barn misslyckas.

Övergången från förskolan till skolan är svag

– Den svenska förskoleklassen innebär generellt en väldigt svag övergång till skolan. Man tänkte inte på elevernas bästa när man inrättade den, den är en ö mellan två system. Det är till exempel inte bra att eleverna har så många olika lärare under de där tre åren då de går från förskola till skola.

Och många elever verkar bli besvikna, de väntar sig mer skola när de kommer till förskoleklassen?

– Just det, de lär sig inte läsa. Det blir kanske ändring nu när förskoleklassen har blivit obligatorisk, men det är inte säkert att kommunikationen mellan förskola och skola förbättras.

Hur ser det ut vid övergången från grundskolan till gymnasiet då?

– Det är ett problem att över 15 procent inte blir behöriga till ett nationellt program. Det innebär att utslagningen är inbyggd i systemet. Vi har skapat en struktur som stressar eleverna. Det finns många teorier om lärande och kognition som visar att extern motivation, som betyg, inte är det bästa för att få till stånd ett autentiskt lärande. Och kraven blir också ett tak – elever som vill nå högre kan inte det inom vårt system.

Hur skulle vi kunna minska stressen?

– Alla borde inte behöva nå samma mål samtidigt. Ambitionerna kan vara jättehöga, men alla elever ska kunna arbeta i sin takt. När man presenterar sådana idéer är det många som säger att man sänker kraven och kvaliteten, men jag tror att med mer flexibilitet kan det bli tvärtom. Den finländska läroplanen ger utrymme för lärarna att vara mer flexibla gentemot varje elev. Betygen i nian är inte lika viktiga där, i stället har man examen i slutet av gymnasieskolan. Och i Nya Zeeland har man tydligt definierat vilka kunskaper alla elever har rätt till före 25 års ålder. Det är ungefär i nivå med svenskt gymnasium, fast inte så teoretiskt. Även de som har en funktionsnedsättning har rätt till det.

Barn lär sig av varandra

– I Sverige har vi ett parallellt skolsystem, särskolan, för en grupp elever som vi anser avviker från normen. Det innebär att denna så kallade norm kan fortleva i det ordinarie systemet. Man kan fortsätta att handla som om alla övriga elever passar in i samma mall. Det gör att skolan inte får tillräcklig motivation att ta hänsyn till allas behov.

Den inkludering du förespråkar, gäller den alla elever, även dem med svårare funktionsnedsättningar?

– Det beror på vad man menar med inkludering. Som jag använder ordet så betyder det inte att alla elever ska vara i samma klassrum hela tiden, utan att alla ska få en så likvärdig utbildning som möjligt och att det ska finnas resurser för det. Det ger stora fördelar. Det tvingar till exempel alla elever att anpassa sig och utveckla bra värderingar.

Vilka fördelar finns för eleverna som har en funktionsnedsättning?

– Barn lär sig mycket av varandra. För att utvecklas behöver de träffa jämnåriga i en naturlig kontext. Men det måste göras en bedömning från fall till fall, det får inte tvingas fram. I Italien jobbade jag i en klass i årskurs 1, där en elev ännu inte hade något talat språk och även hade motoriska funktionsnedsättningar. Han ville gärna vara med de andra eleverna i klassrummet. Hur ska vi få detta att fungera? tänkte jag. Men antalet elever i klassen minskades, så att vi var minst två vuxna på 14 elever. Vi la mycket tid på att planera gemensamma aktiviteter med olika svårighetgrader så att alla kunde delta. På det viset blev det bättre kvalitet för alla.

Barns och ungas psykiska hälsa verkar försämras. Hur ser du på skolans roll där?

– Det där kan bero på olika samhällsfaktorer. Vi har ju många likheter med Danmark och Norge, men svenska ungdomar mår sämre, så det måste finnas något i vårt system som förklarar det, kanske vårt utbildningssystem. Det kan vara så att den svenska skolan är mer byggd på konkurrens och att risken för utslagning är större.

Är det så? Är den svenska skolan mer konkurrensinriktad?

– Den norska läroplanen är mer flexibel, den innehåller en del som kan skräddarsys så att eleven klarar av sin utbildning. I Norge prövas och införs också riksomfattande program som syftar till att förbättra arbetsklimatet i skolan och förebygga psykisk ohälsa hos eleverna. Och i Danmark har de infört ett centralt innehåll i läroplanen som handlar om elevers välbefinnande och hälsa.

Läroplanen ger inte utrymme för anpassningar 

– Mitt intryck är att den svenska skolans läroplan inte har utvecklats utifrån vad vi vet om den variation som finns i barns sociala, emotionella och kognitiva utveckling. Läroplanen ger inte utrymme för anpassningar. Det finns också exempel på målsättningar i olika ämnen som man kan förvänta sig bara av någon som har djup expertis i ämnet. Det är orealistiskt ha det som krav i grundskolan. Det är skadligt för våra barn och ungdomar, det kan knäcka dem eller förstöra deras engagemang.

Du driver ett forskningsprojekt om det sociala och emotionella klimatet i skolan. Jag har själv minnen av grova mobbningssituationer på lågstadiet och av hur lärare och andra vuxna såg vad som hände, till exempel i matsalen, men inte ingrep. Det var på 70-talet och jag föreställer mig att det ändå är bättre nu. Eller?

– Vi vet inte. Det finns mer kunskap och mer förståelse, men risken att bli utsatt är fortfarande stor, det visade sig i en kunskapsöversikt vi gjorde för några år sedan.

Vilken betydelse har läraren här?

– Det som händer i klassrummet är alltid lärarens ansvar, aldrig elevernas. Om läraren förmedlar att vissa elever inte har något intressant att säga så ger läraren tillstånd för eleverna att till exempel trakassera. Och elever berättar ofta att lärare säger en viss sak, till exempel att alla elever måste bete sig respektfullt mot sina kamrater, men att läraren sedan inte följer upp det. Lärarna måste ha tilltro till sin förmåga att vara goda ledare som kan förändra. Ibland kan också en specialpedagog behöva göra en insats för hela gruppen – analysera situationen och föreslå förändringar. Jag har påbörjat en studie kring hur det bäst kan göras.

Finns det ett samband mellan lärarauktoritet och socialt klimat?

– Det finns inte så mycket forskning om det, men det finns ju ett ledarskap mittemellan laissez-faire – låt-gå-inställningen där det kan uppstå elevhierarkier och mobbning – och det som är så auktoritärt att det inte ger läraren något utrymme att ens lyssna på eleverna. Ett demokratiskt ledarskap, auktoritativt säger man väl, precis som i arbetslivet. Det kan vara det bästa även i skolan.

Det finns ju en rad yrken inom skolan som är inriktade på att öka möjligheterna för elever med särskilda behov. Hur samspelar de?

– Även här saknas det kunskaper, men det man kan säga är att speciallärare och specialpedagoger är två delvis likartade professioner som man kan misstänka ofta får samma roller. Det kan bero på att många skolor saknar tjänster för båda. Sedan finns det ibland problem med att skolor tycker att specialpedagogisk kompetens tillgodoses genom elevassistenter. Assistenterna kan lösa praktiska situationer, genom att vara extra vuxna. Men de kan ibland faktiskt också innebära ett hinder för inkludering, om det alltid finns en vuxen mellan eleven som har en assistent och de andra eleverna. Och lärare kan uppleva att de inte behöver engagera sig lika mycket för en elev som har en assistent.

Elever ska ha en pedagogisk plan

– Elever som behöver stöd ska ha en pedagogisk plan för vad de har rätt till – en assistent får inte bli en ersättning för det. Det finns bra exempel på när det fungerar, som inom förskolan här i Stockholm där assistenterna får träning av habiliteringen. Men även där hänger det på assistenterna, förskollärarna känner ofta att de inte behöver vara så aktiva.

Olika former av utsatthet kan förstärka varandra så att till exempel funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa hos barn förvärras av socioekonomiska problem. Vilken är skolans roll då?

– Då är kvaliteten i pedagogiska miljöer otroligt viktig. Flera internationella studier har visat att en förskola av hög pedagogisk kvalitet kan göra sårbara elever motståndskraftiga. Det är från dessa studier idén om tidiga insatser har fått sina starka argument. Det kostar förstås, men utbildningsekonomer har räknat ut att det lönar sig på sikt. Förutom att det självklart är bättre för individerna själva – som vuxna får de bättre utbildning, bättre inkomst och bättre hälsa.

Vilken betydelse har skillnaderna i likvärdighet mellan skolor i olika delar av staden?

– Det är en viktig fråga. Svenska skolor var tidigare väldigt likvärdiga, men nu har vi förstört det systemet för att skapa större variation, med till exempel elitskolor, ofta privata. Jag vet inte hur man kunde tro att det skulle gynna kvaliteten i skolsystemet som helhet.

I en studie från 2013 har du undersökt vilken roll konkurrensen på skolmarknaden spelar här. Kan du berätta om det?

– Konkurrensen har lett till att vanliga skolor inte får incitament att ta emot elever som behöver särskilt stöd. Får de sådana elever så dröjer de med insatser och hoppas bli av med dem. Då specialiseras i stället en del skolor på de här eleverna och det bidrar till en segregering. Man tappar bort idén om tidiga insatser och en skola för alla. Vi ser i studier att insatserna – åtgärdsprogram och annat – ökar mer i de högre årskurserna än i de lägre.

Vad kan man göra för att öka likvärdigheten?

– Ett sätt är att höja lönerna i svåra områden, så att det blir lättare att rekrytera de bästa lärarna dit. Ett annat sätt är att ge erkännande och belöningar som inte bara är i form av lön, och ge mer tid för planering. Och ge lärare och rektorer ett ansvar som är i nivå med deras professionalitet. Sedan borde man göra utvärderingar som omfattar inte bara elevernas genomsnittliga betygsvärden utan även inkludering och likvärdighet.

Det tar tid att förändra en skola

– Jag har gjort en studie i en kommun där de hade en skola som de bedömde var problematisk. Där bytte de rektor, men sedan hade de inte tillräckligt tålamod utan krävde goda resultat redan efter ett år. Så fort går det inte. Det kan behövas mycket tid för att förändra en skola, flera år.

– Den skola jag studerade tog störst ansvar av alla skolor i kommunen för elever med flera funktionsnedsättningar, och den var också väldigt duktig på att ta hand om elever som riskerade att bli dropouts – men den fick inget erkännande för det. När rektorn försökte förklara för revisorerna vad de låga betygen berodde på fick han höra att han hade för låga förväntningar och att det var fel inställning. Det är en retorik som inte är sund. En skola kan ha kommunens lägsta betygsvärden men ändå vara den som har gjort den största förbättringen och kanske också vara bäst när det gäller att uppnå de demokratiska målen.

Föreställ dig att du skulle bli utnämnd till utbildningsminister, vad är det första du skulle besluta?

– Jag skulle ta fram ett sätt att kartlägga och utvärdera hur specialpedagogiska insatser ska definieras och vilka sådana insatser som görs. Och så skulle jag försöka etablera en mer realistisk kultur inom pedagogiken, en kultur som inte förnekar att det finns skillnader mellan elever och som inte är så ängslig när det gäller specialpedagogiska insatser.

Katarina Bjärvall

Senast uppdaterad 28 maj 2019