Förskolan kan utjämna digitala klyftor

  •  

"Det finns en missuppfattning om att barn skulle lära sig skriva och läsa per automatik, genom appar. Det gör de inte. Förskollärarna behöver designa det digitala lärandet på samma sätt som annat lärande", konstaterar Susanne Kjällander.

Med mer än tio års forskning om lärande i bagaget är Susanne Kjällander en stark företrädare för digitalisering i förskolan. Men utmaningarna är många och hon håller kritikerna nära. Hon ser att de kommer att bidra till att användandet av digitala verktyg i förskolan blir genomtänkt.

Frågan om digitala verktyg i förskolan är för Susanne Kjällander, doktor i didaktik vid Stockholms Universitet, i grunden en fråga om demokrati; barnen lever redan i en digitaliserad värld och digital kompetens ska inte vara bara dem förunnat vars föräldrar har tid, kraft och kunskap att vägleda dem i denna värld.

– Vi har i dag ett ”app gap”, en digital klyfta i mjukvara. Det är väldigt stor skillnad på vad olika föräldrar laddar plattorna med. Vårdnadshavare med ett lärandeperspektiv för sina barn ser ofta till att de har pedagogiska appar med bra etik och genustänk, medan barn från socioekonomiskt utsatta områden ibland befinner sig i en digital miljö som kan vara dålig för dem. Här kan förskolan överbrygga digitala klyftor.

Ledarskapets betydelse

Under Sett-dagarna i Kista presenterade hon huvuddragen i den just utkomna boken ”Digitalisering i förskolan på vetenskaplig grund”, en forskningsbaserad vägledning för rektorer och pedagoger, där nitton forskare medverkar med texter som på olika sätt handlar om förskolans digitalisering. Hon själv är huvudredaktör, tillsammans med Bim Riddersporre, som forskar om pedagogiskt ledarskap.

Samarbetet om redaktörsskapet är ingen slump. Susanne Kjällander poängterar ledarskapets betydelse.

– För rektorerna är omvärldsanalysen viktig, att de är först med att känna till allt som är nytt på fältet. Att de tar del av föräldraopinionen och av forskning. De behöver vara insatta också i hjärnforskning och stressforskning, och i forskning om psykisk ohälsa. Vi behöver bredda vår kunskap i förskolan.

Värna "bakåtsträvarna"

Ett annat råd till förskolans ledning är att uppmuntra och ta vara på den del av personalen som i sammanhang som dessa brukar benämnas ”bakåtsträvare”. På förskolor där det finns stark entusiasm över nya digitala verktyg har det visat sig vara lätt att alltför okritiskt kasta sig över dem, istället för att först utforska vad de tillför i det pedagogiska sammanhanget.

– Kritiken består ofta i att digitaliseringen kommer på bekostnad av något annat, och det stämmer. Ska något in måste något ut. Det är klokt att använda digital teknik bara när det tillför något vi inte kan få på annat sätt. Vi bör kanske inte utforska skogen med den, men den är praktisk när vi vill utforska rymden.

Diskutera hemmiljön före förskolan

Susanne Kjällander anser att debatten om digitaliseringen i förskolan har formulerats alltför mycket i ”för eller emot”- termer, och att den har byggt på okunskap om hur förskolor använder digitala verktyg. Men hon har stor förståelse för argumenten i sig. Hon skulle bara vilja att just den diskussionen gällde hemmiljön istället, där plattor ofta används som barnvakt:

– Barnen kan sitta stilla i flera timmar i sträck hemma, och många sitter ensamma och spelar eller tittar på filmklipp med tveksamt innehåll. Jag är själv småbarnsförälder och jag är djupt oroad över utvecklingen i hemmen.

På frågan om vad det finns för vetenskapligt stöd för själva digitaliseringen i förskolan svarar Susanne Kjällander att det idag inte går säga om digitalisering i sig är bra eller dåligt för barn. Hastigheten i teknikutvecklingen är så hög att vi saknar kunskap tillräckligt för att avgöra det.

– Men i förskolan kan alla barn erbjudas en digital miljö av hög kvalitet. Och vi kan gilla eller ogilla att barnen lever i en digital värld, men vi kan inte förbjuda det.

Digital kompetens hos yngre barn

I hennes ögon får förskolan på grund av den starka digitaliseringen i hemmen en desto större uppgift att hjälpa barnen att förstå vad de möter i den digitala världen, och hur den hänger ihop med den fysiska verkligheten. Också yngre förskolebarn kan tillägna sig digital kompetens, säger hon:

– Etik och källkritik är förmågor som är oerhört viktiga att stärka redan från början. Redan ettåringar har förmågan att lära sig att bilder kan manipuleras – exempelvis kan vi lägga olika filter på bilder för att se hur bilderna förändras. Förskolepedagoger g ö r alltså källkritiken, tillsammans med barnen.

Hennes egen forskning fokuserar sedan tio år tillbaka just design för lärande, ett perspektiv som tillför bredd i forskningen om digitalisering i förskolan. Mycket kort innebär det att hon studerar hela processen i hur barn och pedagoger använder digitala verktyg: vad som händer innan, under och efter. Hur man kommer fram till att digitala verktyg ska användas, och hur man väljer vilka. Vad som görs, sägs och produceras under hela förloppet. Och slutligen barnens representationer av processen, teckningar eller andra framställningar som visar hur de har uppfattat vad de har varit med om.

Etik bland treåringar

– Jag får med den didaktiska designen, och jag får en större förståelse för de processer som pågår. Aktiviteten just när man exempelvis gör en film är bara en liten del. Och särskilt barnens egna representationer är viktiga, de har väldigt mycket att berätta, förklarar hon.

Från sin forskning ger hon exempel på arbete med etik: Hon har bland annat sett hur treåringar kan använda bilder av sina kompisar för att skapa karaktärer i filmer. Frågan om vad som är okej och inte okej att göra uppstår naturligt under filmskapandet: om ett barn gör en av karaktärerna dum eller löjlig, blir inte den kompisen ledsen då? Och hur vet man att en kompis vill vara med i filmen?

De digitala verktygen påverkar också lärandet i sig. Rektorers och pedagogers egna digitala kompetens, och förmåga att vägleda barnen och erbjuda dem lärmöjligheter, blir mot den bakgrunden oerhört viktig.

Design för digitalt lärande

– Det finns en missuppfattning om att barn skulle lära sig skriva och läsa per automatik, genom appar. Det gör de inte. Förskollärarna behöver designa det digitala lärandet på samma sätt som annat lärande, konstaterar Susanne Kjällander.

Processerna hon kan studera synliggör också vad hon kallar det ”osynliga lärandet”. Som hon ser det är det osynliga lärandet en del av barnens inträde i ett nytt sätt att vara litterat, ett där texten får lämna utrymme till bland annat symboler, och där bild, ljud, och färg samspelar till en helhet.

– När barnen vill visa fram något i förskolan, så vill de göra det multimodalt. Och vi har fortfarande ett så starkt textfokus i skolan, vi har jättebra bedömningsinstrument för text. Men inte mycket för exempelvis för färgsättning, eller ljudsättningen av en film. Därför blir lärandet osynligt.

Framtiden blir en utmaning

Hon är själv involverad i forskningen om sådana bedömningsinstrument och försäkrar att de utvecklas i rasande takt. I hennes nya projekt ”DigiTaktik” studerar hon och andra forskare tillsammans med förskollärare ett adaptivt digitalt matematikspel, som alltså anpassar sig efter förskolebarnens förmåga. Projektet ska mynna ut i ett digitalt verktyg för pedagoger så att de kan följa, förstå och utmana barns lärande i matematik.

En av de stora utmaningarna med digitalisering i förskolan är enligt Susanne Kjällander att vi inte riktigt vet hur den kommer att ha påverkat undervisningen i skolan när dagens förskolebarn går i högstadiet. Men när de ska få ”adekvat digital kompetens”, som formuleringen i den nya läroplanen lyder, finns det ändå vissa konstanter.

– Det är ingen tillfällighet att vi har fyra kapitel om etik i vår nya bok. Det är så oerhört viktigt att det etiska får stort utrymme.

Susanne Kjällander är huvudtalare på Förskolesummit den 3 - 4 juni 2019. Läs hela programmet för konfrensen och anmäl dig senast den 15 maj.

Marika Sivertsson


Senast uppdaterad 10 maj 2019