46 år på en och samma skola

  •  

När Anne-Marie Bergman ska summera sitt lärarliv återkommer hon ständigt till eleverna. På bilden Tara O´Connor, Moria Theander (med ryggen till) och Millie Lynes. Foto: Elisabeth Ubbe När Anne-Marie Bergman ska summera sitt lärarliv återkommer hon ständigt till eleverna. På bilden Tara O´Connor, Moria Theander (med ryggen till) och Millie Lynes. Foto: Elisabeth Ubbe

Mellanstadieläraren Ann-Marie Bergman förkroppsligar vad det är att vara lärare. När hon ska berätta om sina 46 år i yrket behöver hon inga fina ord. Undervisning är här och nu. Under åren har hon samlat många minnen av ögonblick med eleverna.

– Men nu för tiden är det nästan mer mötestid än lektionstid. Det var annorlunda förr.

Den 7 januari 1971 tog Ann-Marie Bergman för första gången bussen från Sundbyberg till Spånga, där hon skulle göra sin praktik på Bromstensskolan.

– Eleverna i min första egna klass var bara nio år yngre än jag, minns Ann-Marie Bergman som snart ska gå i pension. Efter 46 år är hon kvar på samma skola.

Att hon valde just läraryrket berodde delvis på en vilja att förklara saker för andra.

– När jag var liten tyckte jag om när folk kunde förklara så jag förstod. Det var inte alla lärare som gjorde det. När jag inte förstod vågade jag inte fråga.

”Det är mötet med eleverna som är det viktiga”

Under sitt arbetsliv har hon haft 17 klasser med cirka 25–30 elever i varje. Hon återkommer ständigt till minnen från vad hon gjort med sina elever. Det allra bästa lärarminnet är när hon var med och planterade ett vårdträd på Hötorget, i hörnet mellan Konserthuset och Filmstaden.

– Eleverna hade med sig en egen liten påse med jord till planteringen. Detta var i samband med en ”vattenfestival” som hölls i Globen, där barn från hela världen samlats för att sprida kunskap om vattnets betydelse. Trädet står där än idag så det går bra att klappa trädet även om det inte blivit så stort ännu.

Om Ann-Marie Bergman skulle välja yrke igen skulle hon bli lärare. Trots att yrket har förändrats mycket över tid trivs hon.

– Men nu för tiden är det nästan mer mötestid än lektionstid. Det var annorlunda förr, då hade vi mer tid att vara med eleverna och hjälpa dem. Jag skulle önska att det var färre informationsmöten. Det är mötet med eleverna som är det viktiga.

Läs hela artikeln i LÄRA Stockholm nr 4.

Annelie Drewsen

Senast uppdaterad 21 november 2017