”Era barn är i säkerhet”

  •  

Rektor Mikael Lindberg och fritidspedagog Urban Kjellén.Rektor Mikael Lindberg och fritidspedagog Urban Kjellén.

”Era barn är säkra, fokusera på att sätta er själva i säkerhet. Ni är de viktigaste personerna i era barns liv”, löd ett meddelande som gick ut till alla vårdnadshavare på Björngårdsskolan den 7 april 2017. Tre fritidsklasser blev fångade på Drottninggatan i flera timmar utan att veta exakt vad som hände. På skolan håller rektorn kontakten med alla vårdnadshavare och arbetar på att skapa lugn.

Den sjunde april 2017 kom Mikael Lindberg, rektor på Björngårdsskolan, ut från ett jobbigt möte med några lärare. I lärarrummet är ett tiotal lärare kvar. Mikael häller upp en kopp kaffe och andas ut. Alla ser fram emot påsklovet när en lärare kommer inspringande med andan i halsen och säger att något händer inne i stan. Mikael kollar på expressen.se och ser att någon har kört in i folkmassan på Drottninggatan och det går rykten om skottlossning i andra delar av staden. Han går in i krisläge och kollar vem som är på plats på skolan. Biträdande rektor för Björngårdsskolan är ledig och hans andra biträdande rektor är på Storkyrkoskolan i Gamla stan. Administratör och intendent är på plats.

– Den första tanken är att vi måste kolla verksamheten, var är våra barn? säger Mikael.

Skolan har en lista över vad alla klasser gör. Det är sen eftermiddag på fredag och många elever har slutat för dagen, andra är på fritids.

– Alla barn på Storkyrkan är på fritids. På Björngårdsskolan inser vi att årskurs tre är på bio på Drottninggatan. Jag ringer lärarna men telefonerna är avstängda. Filmen pågår fortfarande. Jag skickar ett mejl till alla föräldrar och berättar att vi vet var alla barn är och att de ska hålla sig lugna.

Mikael har tillgång till e-post till alla vårdnadshavare till barnen på sina två skolor. Adresserna har han fått av lärarna för att snabbt kunna höra av sig i en krissituation. Hans chef Adelinde Schmidhuber och hennes samordnare Annika Risel bifogas i mejllistan.

I meddelandet stod ungefär:

Det har hänt något på Drottninggatan. Vi är inte säkra på vad det är. Alla våra barn är säkra. Fokusera på att sätta er själva i säkerhet. Ni är de viktigaste personerna i era barns liv. Skolan är medveten om vad som händer.

Efteråt tar han kontakt med Adelinde och berättar vad som händer på skolan och att årskurs tre är fast på Drottninggatan. Varpå hon kontaktade hela rektorsgruppen i skolområdet och uppmanar dem att kolla sina verksamheter.

På Drottninggatan

På Skandiabiografen på Drottninggatan var tre klasser i årskurs tre tillsammans med fyra pedagoger på filmfestivalen Junior. Fritidspedagogen Urban Kjellén var där med sin klass.

Biografen Skandia på Drottninggatan.

– När filmen var slut sa biografpersonalen att det skett en olycka och att vi skulle gå ut bakvägen. Samtidigt fick jag ett sms från en bekant som sa att det skett en olycka på Drottninggatan. En kollega fick ett sms som sa att det skett ett terrordåd. Vi visste inte vad som hänt, berättar Urban.

De ställde upp sig klassvis för att gå ut bakvägen och gick ut med lite mellanrum mellan klasserna. Urban hade sjutton elever med sig. När de kom ut på gatan upptäckte han att det kom mycket folk från Åhléns-hållet och bestämde sig för att gå mot Rådmansgatans tunnelbanestation längs Olof Palmes gata.

– Poliser kommer springande skriandes. Två av dem har dragna vapen. Folk börjar springa tillbaka mot Åhléns, eleverna börjar också springa. En förälder som stod utanför biografen för att möta upp sitt barn är med mig och hjälper till att hålla fast i eleverna. En av mina elever försvinner i folkmassan som springer. Jag ropar till henne att inte springa. Hon hör mig inte.

Personalen på Cityakuten öppnade dörrarna och släppte in Urban och hans klass. Då kom polisen förbi och skrek att de skulle gå in, låsa dörrarna och gå upp på övervåningen. Barnen grät av rädsla och chock. Urban fick hjälp att ta hand om dem av sjuksköterskorna och föräldern.

– Jag gick ned för att leta efter flickan som sprang iväg men då sprang nationella insatsstyrkan förbi med sköldar och dragna vapen så jag kunde inte gå ut. Cityakutens personal berättade om lastbilen som kört in i folkmassan. I det läget meddelande jag Mikael om var vi befann oss och att jag saknade en elev och att jag ville ha skolans hjälp att kontakta föräldrarna så jag kunde fokusera på de andra barnen.

På akuten lånade Urban, föräldern och Cityakutens personal ut sina mobiler så barnen kunde ringa sina föräldrar. När barnen var lugnade kontaktade Urban sina kollegor.

– Alla barnen fick ringa sina föräldrar så ofta som de ville om de kände sig oroliga.

Under tiden kommunicerade Mikael med vårdnadshavare.

– Vi har så här många elever i fritidsverksamhet, så här många på Drottninggatan. De är säkra där de är men är så klart oroliga så ni måste vara lugna, lyhörda och lyssnande när de ringer. De är med pedagogerna. Vi försökte få tag på föräldrarna till flickan som sprungit iväg. Hon nådde dem först och de ringde mig och vi hade en dialog som slutade med att pappan åkte och hämtade henne.

Osäkert vad som händer

Det kom mer och mer rapporter om skjutningar runt om i staden.

– Jag såg till att vi inte hade några barn på gården, stängde skolbyggnaderna och låste dörrarna. När ryktena om våld närmade sig Gamla stan flyttade vi upp alla verksamheter högre upp i huset och tog kontakt med föräldrarna och berättade att barnen var säkra och att vi hade fixat mat. Jag sa att de inte skulle komma in till skolan utan stanna där de var och sätta sig själva i säkerhet, berättar Mikael.'

Mikael bad lärarna vara kvar på skolan eftersom ingen visste vad som hände och han inte kan garantera deras säkerhet. Lärarrummet blev en sambandscentral.

– Till föräldrar i årskurs tre sa jag att ni behöver vara hemma och lugna och att vi hade kontroll på situationen. Barnen är på de här ställena. Ni ska inte åka in utan vänta hemma och kom inte till skolan. Skolsköterskan tog emot alla föräldrar som kom för att hämta sina barn som var på skolan och de skickades hem efter hand.

Eftersom klasserna lämnade biografen en och en hamnade de på olika ställen. Urban och hans klass hamnade på Cityakuten medan de andra pedagogerna var i Kungshallarna.

– Vi pedagoger hade kontinuerlig kontakt med varandra. Alla grupperna hamnade hos människor som var väldigt omhändertagande och fick att äta och dricka, säger Urban.

Efter en halvtimme fick Urban besked från Mikael att eleven som sprungit iväg fått hjälp av en tillbaka till biografen och satt där och väntade.

– Jag var väldigt stressad innan jag fick veta var hon var. Det var poliser över allt och jag tänkte att någon polis borde uppmärksamma att hon är ensam men det var en yngre tjej som tog hand om henne och hjälpte henne tillbaka till biografen där hon kunde bli hämtad av sin mormor som bodde innanför avspärrningarna, berättar Urban.

På Cityakuten arbetar Urban på att hålla humöret uppe hos barnen. Han konstaterar att det tär på dem att sitta där i fler timmar.

– Jag berättade så lite som möjligt för barnen. Jag berättade att det skett en olycka, att polisen har bett oss stanna här och att vi stannar till de säger något annat. Jag lät dem inte titta på nyheter för jag ville inte de skulle se något. Jag sa att vi är säkra där vi sitter och sjuksköterskorna är jättegulliga som hjälper oss. Vi har det bra. Det får ta den tid de tar. Barnen var oroliga över att missa fredagsmyset och barnprogram på TV.

Mikael skickar kontinuerligt e-post med uppdateringar till vårdnadshavarna om vad som händer på skolan.

– De har fått mat, de leker det här, det här har vi sagt till barnen. Vi pratade inte med barnen om terrordådet istället sa vi att mamma och pappa var sena. Det är ingen idé att skrämma upp sexåringarna. Personal gick runt i grupperna och förmedlade nyheter från lärarrummet till pedagogerna och höll koll på stämningen i gruppen.

Alla barn på Storkyrkan blev hämtade och biträdande rektor fick gå hem eftersom vägen mellan Gamla stan och Södermalm var avspärrad. Mikael delade upp de brev som skickades i två grupper, verksamheten på skolan och barnen på Drottninggatan.

– Jag skickade lugnande brev till föräldrarna. Stressa inte, vi tar hand om barnen, alla mår bra. Till slut hade alla barn som var här gått hem. Det sista barnet hämtades av en förälder som sprang från Sundbyberg.

Grupperna träffas

Under tiden flyttades grupperna till olika ställen i centrala Stockholm.

– Min administratör ringde runt och undersökte om vi kunde få transport tillbaka till skolan. Jag resonerande tillsammans med pedagogerna och vi funderade på vilken väg de kunde gå men vi beslutade att det var för riskabelt och de fick stanna där de var efter polisens rekommendation. Vid klockan sju fick vi kontakt med polisen som sa att de skulle bussas tillbaka till skolan.

Filmen på biografen slutade tio över tre och eleverna var tillbaka på skolan strax före åtta på kvällen. Efter några timmar på Cityakuten meddelar polisen att klassen ska till sambandscentralen på Centralbadet. Strax efter att de kommit dit blir de skickade till biografen där de börjat.

– Vi fick popcorn och läsk och några föräldrar som arbetade innanför avspärrningarna hade anslutit sig. Vi var åtta klasser från olika skolor som var på biografen och vi fick veta att alla skulle få en egen buss tillbaka till sin skola. Då sa jag till polisen att jag har kollegor som sitter i Kungshallarna och de såg till att vi fick åka i samma buss. När vi kom till bussen var det otroligt skönt att se de andra klasserna komma från andra hållet, berättar Urban.

På skolan försökte Mikael effektivisera mottagandet.

– Jag hade kontakt med föräldrarna hela tiden och berättade vad som hände och sa att de inte skulle komma förrän jag sa till. När det var klart att eleverna var på väg ombord på bussen skrev jag att de kunde komma och att barnen är på plats om cirka tjugo minuter. Vi fixade så att det fanns något att äta, te, kaffe och choklad. Det tog fem minuter innan alla föräldrar var här, säger Mikael.

Skolsköterskan gick omkring och pratade med vårdnadshavarna, lärare som var kvar minglade och lyssnade och fanns där som stabila personer.

– Det var ingen som kom före utsatt tid till skolan, ingen åkte in till stan. Det var en total tillit mellan skolan och föräldrarna.

Medan bussen var på väg till skolan skickade pedagogerna uppdateringar – "vi är i Gamla stan, vid Slussen, vi svänger upp på Hornsgatan".

– Jag skickade jag ett mejl till föräldrarna och berättade vad jag förväntade mig av dem. Att ni är lugna, att ni lyssnar, att ni låter barnen berätta utan att lägga på er egen oro. Det är svårt men det krävs av er i den här situationen. Barnens oro måste vara i centrum. Ert mottagande avgör händelsen för barnen. Jag förväntar mig att ni klarar av det som vuxna. Och de var fantastiska! säger Mikael.

Tillbaka till skolan

När bussen svängde upp på Hornsgatan sa Mikael till föräldrarna:

– Skolan är öppen så länge ni vill, men jag tycker ni ska gå hem. Era barn behöver er och de behöver trygghet i hemmet.

När barnen gick av bussen och såg sina föräldrar bröt de ihop och började gråta.

Lättade föräldrar tackade och applåderade. Urban tackade de föräldrar som hjälpt honom och sen begav sig barn och föräldrar hem.

– Man såg att luften gick ut pedagogerna som varit på Drottninggatan. De var professionella fram till att det sista barnet och föräldrarna gått hem, säger Mikael.

Efter att barnen gått satt pedagogerna och pratade med Mikael och skolhälsoteamet om hur de upplevt situationen.

– Vi hade upplevt situationen ganska olika. Vi var inte på samma ställe när polisen kom springande och vi hamnade inte på samma ställe. En av klasserna hade haft en vuxen bakom sig som skrek ”Han kommer att döda oss, han kommer att döda oss”. Någon hade sagt att de hade hört skottlossning. Det vi alla var överens om var att vi hade bra kommunikation med varandra, Mikael och skolledningen. Vi visste att vi hade allas stöd, berättar Urban. 

Efter att pratat med pedagogerna ett tag gick Mikael upp för att skicka ett sista e-post till vårdnadshavarna.

– Jag sammanfattade vad som hänt och tackade alla för ett fantastisk stöd. Jag sa att nu är det över för idag och berättade hur vi skulle följa upp vad som hänt. Alla föräldrar fick vara med på hela resan, från första till sista meddelandet, och fick veta vad som skulle ske i framtiden. Jag fick tackbrev hela helgen och föräldrar kom med blommor på måndagen.

Mikael sa att pedagogerna fick prata med honom enskilt och att de var välkomna att höra av sig under helgen.

– Men de ville bara hem. Jag fick något mess under helgen men annars var de bara lediga och vilade.

På måndagen var det påsklov och många barn och lärare var lediga.

– Vi hade kurator och skolsköterska på plats som var i fritidsgrupperna. Jag var själv ute och kände av stämning och pratade med lärarna, berättar Mikael.

Urban var ledig under lovet och fick avlastning genom att prata med sin familj och vänner. Efter lovet stämde han av med kollegorna från Drottninggatan.

– På tisdagen efter lovet fick vi professionell hjälp av en person från utbildningsförvaltningen. Det var första gången som vi pratade ihop oss om situationen efter fredagen.

Rutiner håller huvudet kallt

– Det som känns bra är att även om det var en stressig situation kände jag mig lugn och mina kollegor var lugna hela tiden. Ingen var panikslagen och vi hade stressen under kontroll. Vi hade tydliga rutiner även vad vi skulle göra om ett barn försvann. Det är tryggt att alla visste vad de skulle göra, säger Urban.

Urban berättar att skolan har väldigt fasta rutiner och att han arbetat med eleverna sedan årskurs ett så han känner gruppen väl.

– Jag visste inte hur jag skulle reagera i förväg men jag kände mig väldigt lugn hela tiden även om det var extremt jobbigt när en elev försvann och innan jag visste var hon var. Jag fokuserade på att ta hand om de andra barnen.

Han är glad att barnen inte såg något, men de hörde mycket rykten efteråt.

– Jag önskar att vuxna hade agerat med ett större lugn. Sättet som polisen agerade på förvärrade situationen när de skrek och sprang med dragna vapen.

Urban pratade med sin klass om vad som hänt efter lovet när alla var tillbaka på skolan. Alla som ville fick prata med någon av pedagogerna eller någon från elevhälsan.

– Någon enstaka har velat prata. De har pratat mycket hemma. Alla i klassen var inte med på bion för de hade gått hem. De hade sett saker på TV och hade självklart en massa egna frågor och tankar. Några kände någon som kände någon som dog.

Pedagogerna har blivit väldigt uppmärksammade och tackade för hur de skött situationen efteråt.

– Vilket fantastiskt lugn ni hade har vårdnadshavare sagt, berättar Urban.

I efterhand har Urban tänkt på hur han agerat och vad han skulle vilja gjort annorlunda.

– Det finns saker man kommer på i efterhand. Jag skulle inte sagt så eller jag skulle ha sagt så. Man ska inte börja säga att man sitter på Cityakuten för då blir det kaos i föräldrars huvud, man ska börja med att säga att alla mår bra. Man hinner tänka många tankar annars. När en elev springer iväg ska man inte säga negationer, skriker jag spring inte, hör hon spring. Istället kan man skrika stanna.

Urban berättar att både vårdnadshavare och pedagoger blev avlastade och fick stöd av informationen från Mikael.

– Mikael var en bra sambandscentral, det var jätteskönt att han hade kontakten med föräldrarna och de har sagt att det var bra att det hela tiden kom information från honom. Det avlastade oss så vi kunde fokusera på att barnen var trygga och mådde bra.

Calle Hedrén 
calle.hedren@stockholm.se 

Senast uppdaterad 3 oktober 2017