En smärtsam njutning i att vara i skolan

  •  

"Vi måste våga expandera och omformulera oss själva i relation till den text vi läser", menar Niklas Brismar Pålsson, här i samspråk med Panagiotis Gialetsis och Amanda Lundgren i klass SA18LA. Foto:Marc Femenia

Hur får man någon att vilja göra något? Det frågar sig Niklas Brismar Pålsson ständigt när han undervisar. Sedan sätter han en tvåtusen år gammal text i händerna på nyblivna gymnasister.

– Om man lyckas kan Platon ge väldigt mycket tillbaka.

I klassrummet är Niklas Brismar Pålsson avslappnad och har samtidigt stenkoll. Han låter lärandet ta tid och håller ändå ett rasande högt tempo.

– Om jag ska vara det här ämnet, då måste det vara på liv och död. Om allt bara flödar kors och tvärs; om jag pratar om vad jag åt till middag och sedan om Platon, då blir det otydligt.

Gränsdragningen är knivskarp. Niklas Brismar Pålsson är lärare i svenska och filosofi på Anna Whitlocks gymnasium. Mellan honom och eleverna ryms bara en enda sak: undervisning. Just i dag handlar det om Platons grottliknelse.

Läser med pennan i hand

Nedklottrade stenciler med utdrag ur Platons ”Staten” ligger på de gula bänkarna. Allt är sprillans nytt på skolan, från ytskikt till elever. Det här läsåret undervisar Niklas Brismar Pålsson fem klasser i årskurs 1 i svenska. I dag har han sin mentorsklass SA18LA. I knappt två månader har eleverna drillats i att läsa med pennan i handen.

– Det ska synas att man har läst.

Platons grottliknelse har de tampats med i flera omgångar. De har läst och tolkat i klassrummet, hemma och i mindre grupper. Nu ska de dela med sig av tolkningarna för varandra. Varje grupp ska rita sin bild – inte av grottan, utan av sin egen tolkning av den.

– Sedan blir det stafettdiskussion. Vi kommer att få en bred och fördjupad bild av vad som utspelar sig i texten, förklarar Niklas Brismar Pålsson.

Han gör en konstpaus. Klassen lyssnar.

– Och det som utspelar sig i texten tillhör litteratur- och kulturhistorien – den värld som vi är en del av och det vi sysslar med när vi sysslar med lärande.

Ge eleverna makt över sitt lärande

På några sekunder har han zoomat ut från klassrummet, placerat det i ett större sammanhang. Där släpper han eleverna, och grupperna börjar diskutera. Niklas Brismar Pålsson ställer sig vid ståbordet där han lagt ifrån sig sitt eget exemplar av ”Staten” – en tegelsten som nu får 30 tonåringar att ivrigt skissa bilder av allt från fotbojor till snöglober.

Niklas Brismar Pålsson tar en klunk från kaffemuggen med orden sapere aude. Våga veta. Han iakttar det som sker och börjar sedan försiktigt röra sig mellan bänkarna. En grupp som består av fyra pojkar fångar hans uppmärksamhet.

– Vi funderar på att hitta en bild som kan återge …

– Vad menar du med återge? kontrar Niklas Brismar Pålsson.

– Alltså vår tolkning, säger Sigge Trygger.

– Ja precis, ni ska rita er tolkning, ingen grotta.

Det är nödvändigt med specifika ord och begrepp. Men Niklas Brismar Pålsson undviker pekpinnar. Han talar i stället om att kultivera självmedvetenhet för att ge eleverna makt över sitt eget lärande. I det ingår att ge dem utrymme att tala och tänka om innehållet.

– Så fort jag är i närheten av eleverna är jag lärobokstext. Så vad ska jag skriva till dem? Jag är medveten om att jag blir tolkad så fort jag andas.

Lusten till lärande

Det är ett rikt stoff som möter eleverna. Det är som om begreppen och beskrivningarna från Platons text materialiseras i rummet, inte bara som studieobjekt som måste erövras på väg mot ett betyg, utan som något angeläget som ställer sig i vägen och kräver uppmärksamhet.

Det var just under gymnasietiden som Niklas Brismar Pålssons egna intellektuella intensitet började ta plats.

– Jag är en riktig skolvarelse och både min mamma och farmor var lärare. I gymnasiet började jag intressera mig för filosofi och litteratur. Jag var intresserad av människans villkor. Vägen till filosofin gick via skönlitteraturen. Där blir gestaltningen av livet väldigt påtaglig.

Sitt eget liv är han dock fåordig om. Det precisa och ymniga språket som utmärker hans undervisning blir vagt och korthugget när han ska berätta om sig själv. Född 1977. Uppvuxen i Danderyd och Järfälla. Som barn intresserad av ”fysiska utmaningar” och med en pappa som ”jobbade inom näringslivet”.

Läraryrket förutsätter människokärlek

Först när han kommer fram till universitetsstudierna slutar han skruva sig på stolen.

– Jag pluggade kulturvetarlinjen på Stockholms universitet. Senare skrev jag uppsatser i litteraturvetenskap, filosofi och utbildningsvetenskap innan jag hoppade på lärarutbildningen. Jag har pluggat i en evighet och har tre examina.

Hittills lockar undervisning mer än den akademiska banan. Efter tolv år på Kungsholmens gymnasium sökte han sig till nyöppnade Anna Whitlocks gymnasium. I klassrummet får den intellektuella skärpan och bildningsivern utlopp, tillsammans med det slags människokärlek som läraryrket förutsätter. Tålmodigt och tillgängligt lotsar han eleverna längs deras bildningsresa.

– Jag gör ingen skillnad på om jag träffar elever på lektionen, i korridoren eller ute på gatan. Jag har gett mitt mobilnummer till fem klasser och ingen har missbrukat det.

Men han hymlar inte med att det är krävande att studera.

– Kontrasten mellan att vara i skolan och att vara i största allmänhet är väldigt stor. Det måste finnas en inbyggd form av smärtsam njutning i att vara i skolan.

Den långsamma nötningens konst

Han ger en ny stencil till eleven som glömt sin. En disciplinär markering och en pedagogisk räddningsaktion i ett. Utan sin text lämnas eleven utanför sammanhanget. Den långsamma nötningens konst. Läraren som ser och står kvar.

Presentationerna hakar i varandra. En grupp har gjort en intrikat bild av människor inneslutna i olika stora grottor, vilkas mynningar förgrenar sig och växer ihop med varandra. Somliga vidgas medan andra krymper.

– En traumatisk händelse som att bli misshandlad eller våldtagen kan påverka hur öppen man är. En människa kommer och bryter sig in i en annan människas syn på livet.

– Antecknar ni nu? Det är väldigt intressanta saker som kommer upp! säger Niklas Brismar Pålsson.

Fler och fler händer sträcks upp.

– Men får man samma livssyn bara för att man hittar någon?

– Måste det vara så att den med en smal grotta har en dålig uppväxt, eller kan den personen bara ha blivit skyddad av sina föräldrar?

– Det är en bra tanke, vi har inte filosoferat på det sättet …

Plötsligt händer det...

Något bränner till. De olika tolkningarna orsakar en explosion av frågor. Nu befinner sig klassen bortom texten, förståelsen växer ihop med egna erfarenheter och populärkulturella referenser. Det handlar plötsligt om deras egen verklighet.

Niklas Brismar Pålsson stortrivs.

– Det här är vansinnigt intressant! Superbra analyser och tolkningar. Det här är ju egentligen vad vi sysslar med varje dag. Vi försöker göra den här grejen, expansionen.

– Men när vi lämnar vår comfort zone, lämnar vi grottan då eller expanderar den? undrar en elev.

– Det är frågan. Enligt Platon tar man sig inte ut ur grottan utan blir släpad. Det är läskigt och obehagligt, men det är det som kallas lärande, säger Niklas Brismar Pålsson och börjar dra i en elevs stol.

"Han är typ galen, men på ett bra sätt"

Lektionen avslutas med att eleverna får skriva ner sina tankar. Kravet är inte att sammanfatta utan att välja någon aspekt att skriva om. På några sekunder smattrar skrivandet i gång.

– För kollektivet blir det en oerhört genomarbetad erfarenhet med så många perspektiv. I skrivandet blir det individuellt. Med flera grupper som redovisar samma sak blir sannolikheten högre att man kan haka i något större, konstaterar Niklas Brismar Pålsson.

En efter en slår eleverna så småningom igen sina datorer. Texterna ska bearbetas vid nästa lektionstillfälle.

– Niklas är typ galen, men på ett bra sätt. Han gör lektionen rolig fast det egentligen är tråkigt, säger Amanda Lundgren på väg ut ur klassrummet.

Chelsea O Enagbare håller med.

– Allt i skolan är tråkigt, men han gör det på ett roligt sätt. Fast om jag ska vara ärlig är det här intressant på riktigt.

Annelie Drewsen

Niklas Brismar Pålsson

  • Aktuell: Är med och bygger upp Anna Whitlocks gymnasium, bedriver fria filosofiseminarier utanför ordinarie kurser i samarbete med Comparative Literature vid Yale University i USA och skissar på en bok om det egentliga lärandets fenomenologi.
  • Gör: Förstelärare i svenska och filosofi, leder undervisningsteam.Bor: Älvnäs, Ekerö.
  • Gillar: Hermeneutik.
  • Ogillar: Dogmatik.
  • På lediga stunder: Lyssnar på föreläsningar, lagar mat, njuter av havet, har seminarier om pedagogik runt köksbordet med min fru Frida som arbetar med arkitektur och pedagogik, bygger trädkoja med mina två döttrar.
  • Läser: ”Vara och tid” (Heidegger), ”Antigone” (Sofokles) och ”This Life – Secular Faith and Spiritual Freedom” (Martin Hägglund, utkommer i mars 2019).
  • Lyssnar på: Beethoven, Kapten Röd, Robyn.
  • Bästa lärarminne: När jag bjöd hem 90 elever efter studentdagen på filosofisk picknick under äppelträden i vår trädgård.

Senast uppdaterad 11 mars 2019