"Lärarna ska inte ta debatten"

  •  

"I mitt klassrum har alla elever alltid rätt att säga vad de tycker och tänker, men det finns tre villkor", säger Christer Mattsson, expert på våldsbejakande extremism. Foto: Ulrica Zwenger

Att konfrontera elever som har obekväma åsikter kan driva dem in i rasism eller jihadism, menar Christer Mattsson, expert på våldsbejakande extremism. Han uppmanar lärare att i stället föra en dialog. Då kan eleverna förstå sig själva – och ändra sig.

Christer Mattsson har många roller. Han är föreståndare för Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet, han är relativt nybliven doktor i pedagogik och han är lärare inom det dialogbaserade Toleransprojektet som vänder sig till högstadiet. Och i dag är han – i ett konferensrum på ett hotell i Stockholm – utvärderare av ett projekt som Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) har drivit mot våldsbejakande extremism.

Oavsett roll så är det där hans engagemang finns: i kampen mot våldsam högerextremism, jihadism och vänsterextremism. Hans strategier kännetecknas av långsiktighet och dialog, vilket kan vara provocerande för lärare som spontant vill markera så fort de upptäcker rasism, homofobi eller antisemitism i klassrummet. Ta debatten, helt enkelt.

Ett kontraproduktivt övergrepp

Något som gör Christer Mattsson trovärdig är att han själv har gått hela varvet runt. Som nyutexaminerad lärare i början av 90-talet reste han omkring till Sveriges skolor med en enmansföreställning och pratade omkull unga högerextremister. Särskilt en debatt i Visby blev omskriven – då för att Christer Mattsson så totalt plattade till en 16-årig rasist, men senare för att Christer Mattsson själv kom fram till att det han utsatte pojken för var ett övergrepp. Och dessutom ett kontraproduktivt övergrepp, eftersom eleven som vuxen blev tongivande i högerextrema kretsar.

Christer Mattsson startade Toleransprojektet i Kungälv på 90-talet. I dag drivs det med stöd av Segerstedtinstitutet och ger varje år 500 elever i olika kommuner möjlighet att reflektera över extrema åsikter. Vid sidan av det fortbildar institutet lärare och rustar dem att själva föra konstruktiv dialog med sina elever runt om i Sverige.

Empatisk nyfikenhet ökar reflektionen

Om man inte ska konfrontera, vad ska man göra som lärare när man stöter på elever som uttrycker förakt för grundläggande mänskliga rättigheter?

– Man ska arbeta långsiktigt och lågaffektivt. Ställa frågor och bygga upp en undervisning som stimulerar eleven att undersöka sitt eget sätt att tänka. Vi kallar det empatisk nyfikenhet, att läraren har ett empatiskt förhållande till alla elever och gör sig nyfiken på dem, intresserar sig för varför de tänker på det här viset.

– Oavsett situation så är det viktigt att läraren kommer ihåg att för det första inte försöka driva en tes eller bevisa något och för det andra inte vara i affekt. Om man redan i klassrummet reagerar med till exempel: ”Men vad sa du nu?! Det kan sitta någon härinne som mår jättedåligt när du säger så!” – då gör man ju den som uttalar sig till ansvarig för så väldigt mycket.

Tankar med ärligt uppsåt

Men det är ju sant att det kan sitta någon i klassrummet som känner sig utsatt av det som sägs, till exempel om hbtq-personer eller invandrare. Sviker inte läraren den eleven?

– I mitt klassrum har alla elever alltid rätt att säga vad de tycker och tänker, men det finns tre villkor. Det får inte strida mot lagen. Och det får inte avsiktligt sägas för att göra någon arg, ledsen eller upprörd.

Att snabbt avgöra avsikten kan inte vara så lätt för en lärare?

– Nej, det har väl spårat ur tusen gånger även för mig under årens lopp.

Och det tredje villkoret?

– Det ska vara relevant för den undervisning vi har. Eleverna kodar snabbt av om en lärare tycker att det är intressant att föra den här sortens resonemang – ”undrar om vi inte kan få i gång något här så att vi slipper geografin?”.

– Det är gränserna. När en elev når utanför dem får läraren avbryta och säga: ”Så kan du inte tala, för då leder det till det här.”

– Man kan också ta dialogen senare. När Kevin eller Ahmed eller Matilda vräker ur sig något om hbtq-personer så säger läraren: ”Shit vad arg du blev, varför blev du det? Men vet du vad, nu när det blev så här så känner jag att det blir nog bara knas om vi diskuterar det nu. Skulle det vara okej för dig om vi tar det i slutet av lektionen eller i morgon eller i nästa vecka? Och skulle det funka att du funderar lite på varför du blev så arg? För jag vill ju inte att du ska vara arg och må dåligt, det vet du ju.” Lågaffektivt bemötande är inte så mycket svårare än så.

Och hur gör man sen, när det är dags att fortsätta dialogen?

– Det beror ju på vad det är som har utspelat sig, om det är en känslomässig reaktion eller ett rent kognitivt påstående, som att ”invandringen kostar så här mycket”. I det fallet kan man fråga om det är själva kostnaden som gör eleven arg, och om det är det så kan man fråga om man ska undersöka den där kostnaden tillsammans med eleven.

Konfrontation blir ett misslyckande

Vad säger du till lärare som inte står ut med att lyssna till elever som uttrycker sig till exempel rasistiskt?

– Alla människor föds utan språk, värderingar, normer och identitet, men vi kommer att tillgängliggöra oss allt det i den omgivning där vi växer upp – det språk som talas där och de normer som finns där, det är det som barnet har att ta över. En elev som växer upp i en miljö där man har rasistiska och homofoba värderingar kommer kanske att tala på ett sätt som inte är accepterat i skolan. Men rasist blir man först i konfrontation med omgivningen. Det är det största misslyckandet, att konfrontera någon så att den blir rasist. Så den lärare som tänker att ”jag ska ta debatten” är redan på fel väg. Lärarens uppgift är att utveckla elevens förståelse av sig själv, av sin värld och sin förmåga att uttrycka sig.

– Jag har precis publicerat en studie om ex-nazister och deras livsbanor, och där framträder skolan på ett inte så fördelaktigt sätt. Även om det var många faktorer som gjorde att de här personerna hamnade i vit makt-miljöer så uppger nästan alla att skolan hade en nyckelroll genom att bemöta dem på ett konfrontativt sätt.

– Läraren måste också förstå att en dialog förutsätter att jag kan ha fel. I varje dialog jag engagerar mig i så måste det vara utgångspunkten.

Vad kan det vara som man har fel om?

– Elevens behov. Men det kan också vara någonting i sak. Mycket av den mångkulturella pedagogiken har varit uppbyggd på att man ska försvara ett helt politikområde kring migration. Jag undervisade om rasism på fortbildningskurser för lärare hösten 2015 när vi fick debatten om ensamkommande flyktingar. Det var många lärare som tyckte att det var jättesvårt: ”Hur ska vi nu kunna bemöta rasism när det är alldeles uppenbart att en del ensamkommande är äldre än 18?”.

För vem var det uppenbart?

– Det var uppenbart för hela samhället att en del som kom hit inte var uppriktiga med sin ålder. Då är det meningsfullt för lärare att försöka skapa förståelse för varför det var så, vilket samband som finns till exempel med myndighetsåldern, som vi för 50 år sedan satte till 18 år men som lika gärna skulle kunna vara 19. Man kan också dra parallellen till åren 1938–39, då Sverige tog emot 500 judiska flyktingbarn och då gränsen för att de skulle tas emot var 16 år.

– Läraren måste fundera: Är mitt uppdrag att försvara ett politikområde eller att följa läroplanen? Det står i läroplanen att man ska motverka rasism och främlingsfientlighet, inte försvara en politik.

Rasism är resurskrävande

Ytterligare en invändning mot den här sortens sätt att arbeta är, utifrån ett lärarperspektiv, att det kräver mycket resurser.

– Ja, det är upp till var och en att fundera över hur påkallat det är att ta det i anspråk. Det skiljer sig åt på olika platser. I en del miljöer kan rasism äta väldigt mycket resurser. Att jag en gång kom att arbeta inom det här fältet var för att vi på en av våra skolor i Kungälv på 90-talet hade stora problem med rasism, och eftersom vi inte hade ett strukturerat sätt att bemöta det så tog det enorma mängder tid – mattelektioner och slöjd blev värdegrundslektioner.

Hur tidigt ska skolan börja jobba med att motverka extremism? Toleransprojektet vänder sig till högstadiet, men kan man börja tidigare?

– Definitivt. Skolans demokratiuppdrag gäller redan från förskolan. Och yngre barn är ju i en formativ fas och dessutom väldigt beroende av språkbruk och tankar i hemmet.

Så vad ska en lärare göra när en åttaåring säger ”jävla bög” i klassrummet?

– Man kan arbeta med narrativ pedagogik, att eleven får ta del av andras berättelser och även uttrycka sin egen.

Hur gör man det konkret?

– I allmänhet är det läraren som utvecklar elevernas förmåga att förstå berättande och att så småningom berätta själva. Man använder sig av berättelser som man till exempel avbryter: ”Vad tror ni händer sen?” Genom att få förståelse för hur en berättelse bygger på subjekt, konflikter och eskalering kan barnen förstå sig själva och sitt aktörskap och att de som finns runt dem inte bara är jobbiga idioter.

Hur ska skolan arbeta med föräldrar?

– Jag har ju en undervisningsgrupp i Toleransprojektet i Kungälv, och där träffar jag föräldrar på kvällstid fyra gånger på ett läsår. En gång utan deras ungar och tre gånger med ungarna.

Hur når ni föräldrar som själva har extremistiska värderingar?

– De kommer.

Hur lurar du dit dem?

– I början, innan jag själv visste exakt hur det skulle bli, kanske jag faktiskt försökte lura dem. Men då blev de bara misstänksamma. Nu bygger allt på frivillighet. Att vi uppträder korrekt och förutsägbart och gestaltar att detta i alla avseenden är till för barnens bästa.

– Numera har vi inte samma problem med rekrytering till vit makt-miljöer i Kungälv, men den rasistiska subkulturen finns kvar. Föräldrarna får diskutera i tvärgrupper, till exempel vad det betyder att ha ett barn. Det brukar bli väldigt intensivt. Det visar sig ofta att de oroar sig för samma saker, oavsett om de bor i ett område där det finns lite gangsterkultur eller om de bor någon annanstans.

– Så är det med eleverna också. Mycket av undervisningen går ut på att få gruppen att fungera som grupp. Ett samhälle, precis som skolan, är inte bara summan av de individuella prestationerna, utan både skolan och samhället är också alla de tillitsfulla relationer vi bygger upp.

– Vi funderar inte tillräckligt på vad som krävs av samhället för att få dessa ungdomar att vilja stanna kvar i en demokratisk gemenskap. Det de säger kan inte alltid vara fel och värdelöst, det måste finnas någonting där för dem.

Eleverna byter umgängesgrupper

Fungerar det? Tänker eleverna i Toleransprojektet om?

– Det finns en ännu opublicerad studie om Toleransprojektet som är evidensbaserad, med en kontrollgrupp, och intressant där är att det sker en tydlig förbättring i implicita värderingar hos de elever som deltar jämfört med kontrollgruppen. Och eftersom implicita värderingar är de värderingar som man agerar på så minskar förmodligen sannolikheten för att de eleverna till exempel går in i ett vit makt-gäng.

– Det är i sin tur kopplat till att deltagarna byter umgängesstruktur – de befinner sig i en viss ”ingrupp” men öppnar sig för ”utgrupper”. Störst förbättring av sina implicita värderingar hade de som börjat umgås med människor i sina utgrupper. Det är det vi har sett i alla år, men det är intressant att se den slutsatsen i forskning. Nu vill vi använda idéer från Toleransprojektet för att designa interventioner för andra typer av radikalisering, som jihadism.

Kan man jobba samtidigt mot högerextremism och jihadism i samma elevgrupp?

– De eleverna brukar sällan dyka upp på samma plats, men det händer. Och då skulle man till exempel kunna arbeta mot antisemitism. Det som de här tre miljöerna – alltså även den våldsinriktade vänstern – har gemensamt är tanken att det finns en judisk världskonspiration. Kunde man på något sätt åtgärda det så skulle alla de här tre miljöerna omedelbart förändras.

Hur ska ansvarsfördelningen se ut mellan den enskilda läraren och skolledningen när det gäller att hantera extremism?

– Rasismen kommer upp sporadiskt i alla klassrum, så i den meningen är detta något som varje lärare har ansvar för att hantera. Men om det utspelas på en plats där det finns en aktiv vit makt-miljö så krävs ett större och mer omfattande engagemang inom de lokala strukturerna. Att inse att det inte handlar om Kevin i 9C och att när han väl går ut nu så löser det sig.

– Den förre socialministern Bengt Westerberg ledde en utredning som hette ”Främlingsfienden inom oss” och som kom 2012. Där föreslog han ett lärarlyft. Jag tror att han hade rätt, och då är det en fråga för regeringen.

– I internationella jämförelser är Sverige duktigt på att omsätta demokratiuppdraget, men om man dissekerar hur det görs så ser man att vi får ett bra värde för att på platser där det är bra så är det väldigt bra, men på platser där det är svårt så är vi ganska svaga. Det säger sig självt att det är förknippat med vissa utmaningar att omsätta demokratiuppdraget på Järvafältet i Stockholm. Där räcker det inte med temadagar, happenings och pamfletter. Det behövs fördjupning och den typ av progressionstanke som finns i all annan undervisning: vad behöver jag förstå först och vad behöver jag förstå sen?

"Lone wolfes" svårast att upptäcka

Skulle vi kunna få en Behring Breivik i Sverige?

– Ja. Lone wolfs är alltid svårast att förutse. Vi känner ofta till de nätverk som finns på vissa utsatta platser, men det finns också personer som är självradikaliserade. De har ofta vissa erfarenheter från sin uppväxt och har funnits i utkanten av vissa miljöer. Sedan har internet blivit en adderande faktor.

Har du arbetat med någon ung människa som du i efterhand kan se hade kunnat bli en sådan terrorist om ni inte hade funnits?

– Inte på det sättet, men vi har sett till att en del människor inte har hamnat i grov brottslighet med politiska motiv.

Hur är det med skolskjutningar, finns det kopplingar till extremism?

– Det gör det. Skolskjutningarna i Finland och USA visar att rasistiska inslag är vanliga. Och det Anton Lundin Pettersson gjorde i Trollhättan var visserligen ingen skjutning, men det gjordes på en plats där man eldade ner en moské på 90-talet, där ett vit makt-band var inblandat i misshandel av en somalisk man och där man har marscherat till minne av Rudolf Hess. Det är ingen slump var saker och ting dyker upp.

Och hur ser kopplingarna ut mellan de här formerna av extremism och annan brottslighet?

– Flera från 90-talets vit makt-värld gick över i mc-kriminaliteten. Det finns en koppling också till fotbollsfirmorna. I vit makt-världen finns en idé om att man inte ska utöva offensivt våld, och då finns det de som tycker att det är roligare att vara med i de här firmorna där man kan få slåss.

– På jihadistsidan vet vi att det är vanligt att man har varit kriminell och våldsaktiv innan man går in i de här miljöerna. Nu får vi se vart de som återvänder från Syrien och Irak tar vägen. Mycket talar för att de återgår till kriminalitet.

Ska skolan polisanmäla?

Ibland kan det uppstå en situation på en skola som verkar så allvarlig att skolan vill polisanmäla. Hur ser du på det?

– Om unga människor bryter mot lagen så är det flummigt om skolan inte polisanmäler. Men de flesta som finns i riskzonen för extremism har inga planer på att begå våldsdåd. Då är det ett problem om vi använder repressiva metoder mot dem. Det kan verka handlingskraftigt, men jag menar att det bidrar till radikalisering. Om vi utan grund börjar betrakta och behandla människor som om de redan vore brottslingar så är risken stor att det kommer att bidra till att radikalisera dem.

Men det är ju polisen som utreder brott, inte lärarna. En lärare kan inte veta om en elev är kriminell eller inte.

– Men det finns forskning som visar att vi har en tydlig juridifiering av skolan och att det som tidigare uppfattades som pedagogiska eller sociala problem nu uppfattas som polisiära. Skolan använder polisanmälningar som ett sätt att markera, även när man vet att det inte kommer att leda till något. Man polisanmäler till och med minderåriga.

– I en studie har jag intervjuat polischefer, och de är missnöjda med att skolan agerar så här. Det förorsakar polisen merarbete – de får in anmälningar kring ärenden som inte är brottsliga. Det är uppenbart att skolan använder det för att markera att man tar krafttag. Det är en pedagogisk signalpolitik som ska visa att ”vi tycker att det här är jätteallvarligt, men vi har uttömt hela vårt verktygsförråd”.

Hur kan samhället generellt stärka sin motståndskraft mot extremism?

– En framgångsfaktor i Toleransprojektet är ju att man möter sina utgrupper, så som det var i det samhälle där jag växte upp. Där gick arbetarklass och medelklass och kanske övre medelklass i samma skolor och spelade i samma klubbar. Man fick tillgång till andra gruppers studiekulturer och språkbruk. Därför är det nedslående att det samhället till stora delar har monterats ner.

– Barn och unga måste få tillgång till en bra, fungerande skola – helst mindre segregerad än i dag – och ett rikt föreningsliv, god psykosocial omvårdnad och en god arbetsmarknad. En generell och välfungerande välfärd på många olika nivåer är den bästa preventiva faktorn.

Katarina Bjärvall

Senast uppdaterad 12 april 2019