Normkritik stärkte kollegiet

  •  

Från vänster: Meheret Dawit, Delgertsetseg Regzennyam Hagström, Marina Kalajzic, Nariman Brikho och Partow Khademi.

Efter signaler från eleverna startade Språkcentrum ett normkritiskt projekt för sin personal. Det var en utmaning i en organisation där både lärare och elever kommer från hela världen. Men de kom ut ur projektet stärkta som kollegor, pedagoger och med nya ögon i projekten att utveckla nya läromedel på modersmålet.

Precis som andra lärare i Stockholms skolor fick Språkcentrums lärare signaler från elever att de måste prata om normer. Det handlar om mobbing, diskriminering, att eleverna känner sig osynliggjord eller om de olika diskrimineringsgrunderna. Allt har sin grund i en känsla att inte höra till eller vara accepterad för den man är.

– Vi anpassade satsningen efter modersmålsämnets behov. När det gällde det normkritiska tänkandet var det oerhört viktigt att vi hade möten och korrespondens med konsulten innan och under projektet eftersom hon inte var van vid att arbeta med en lärargrupp med en så speciell undervisningssituation, berättar Språkcentrum biträdande enhetschef Partow Khademi.

Ett myller av olika kulturer och normer

Han berättar att det på Språkcentrum finns många olika bakgrunder, kulturer, normer och värderingar under samma tak och att lärarna möter kollegor på många olika skolor var och en med sin egen skolkultur.

– Det är farligt när man tror att alla är lika, det finns alltid olika strömningar på en skola som man måste arbeta med. Eftersom modersmålslärarna är ambulerande så möter de många olika skolor med varsin egen specifik skolkultur, säger Partow.

Projektet har tagits väl emot av modersmålslärarna och har berikat deras undervisning.

– Det var väldigt spännande och berikande både för oss som människor och som pedagoger eftersom vi fick utmana våra egna fördomar. Vi kommer från väldigt många olika kulturer med sina föreställningar och normer. Jag växte som lärare och individ i det normkritiska projektet, säger Marina Kalajzic lärare i kroatiska.

Hennes kollegor – Delgertsetseg Regzennyam Hagström, lärare i mongoliska, och förstelärarna Meheret Dawit som undervisar i tigrinja och amarinja, och Nariman Brikho som undervisar i arabiska – håller med om att det var värdefullt att reflektera kring sina normer eftersom de som lärare befinner sig i en maktposition och de vet inte vilka elever som sitter framför dem på varje lektion.

Normkritik, läraren och eleven

Det normkritiska projektet var indelat i tre delar– allmänt, eleven och individen.

– Först handlade det om att vi skulle veta och reflektera kring vad normkritik är, sen diskuterade vi vår egen omvärld och de beteende och normer vi bär inom oss och styr oss och till slut hur vi arbetar med eleverna, förklarar Partow.

– Under kursen fick jag upp ögonen för hur jag sa och gör saker och hur det påverkar eleven. Det bär jag med mig när jag skapar undervisningsinnehåll, säger Meheret.

– Det är som en trestegsraket. Det handlade om att vi skulle rannsaka våra egna fördomar, var befinner jag mig, vilka normer bär jag med mig i mitt bagage. Det andra momentet handlade om att omvandla det normkritiska tänkandet till undervisning i klassrummet. Där fick vi sitta tillsammans med andra modersmålslärare och fundera över olika strategier för att bedriva ett arbetsmoment med inslag av normkritisk pedagogik, säger Delgertsetseg.

En metod som många modersmålslärare testade var olika tekniker för att föra tillåtande samtal i klassrummet samt hur de fördelade ordet i klassrummet. Efteråt utvärderade de hur det gått tillsammans med kollegor och diskuterade vad som lyckats och inte lyckats.

Olika normer i samma klassrum

Varje elev har sitt eget bagage och erfarenheter från sitt hemland. De kommer från olika länder och har olika normer, men de pratar samma språk.

– Jag måste fundera på vilket barn det är som sitter i mitt klassrum och hur jag pratar för att de ska bli inkluderande, säger Marina.

– Det handlade om det talade och det outtalade. Ska jag visa bilder och berätta att det är så här det ser ut eller ska jag låta det vara öppet så att de får skapa sin egen uppfattning, frågar Nariman retoriskt.

Det är en fråga hon tycker att alla lärare måste reflektera kring.

I det outtalade finns bland annat elevernas egna tankar som lärarna vill komma åt och få eleverna att uttrycka. För att de ska göra det måste det vara högt i tak, men samtidigt har lärarna ett demokratiuppdrag och ska förmedla hur det ser ut i svenska samhället.

– Ibland måste man lyfta att det finns olika typer av familjer även om eleverna inte delar det synsättet. Man får vara den förändring man vill se i världen, säger Marina.

Vad förmedlar läromedlet?

Lärarna i vissa språkgrupper arbetar med att utveckla nya läromedel i språket och då tar de med sig kunskaperna om normkritiskt tänkande när de arbetar med innehållet.

– Vi får böcker från våra hemländer och de är anpassade efter hur samhället ser ut där med deras värderingar. I Sverige är det helt annorlunda. Det kan vara så att boken från ett visst land hyllar presidenten, men vem hyllar statsminstern här? Sen måste man tänka på hur familjen reagerar också, säger Nariman.

Hon förklarara att när de gör sina nya läromedel måste de tänka på vilka normer och perspektiv de vill föra vidare till sina elever och välja innehåll försiktigt.

– I Kroatien förekommer ofta religion i skolböckerna men i mitt klassrum kan det sitta barn med olika bakgrunder och religioner så jag måste hela tiden tänka på vad som står i läromedelet och vad jag vill att eleverna ska bära med sig från undervisningen, säger Marina.

– Vi har fått ganska många nyanlända elever och de har med sig sina normer, samtidigt ska de leva i det här samhället och då måste de erbjudas nya perspektiv. Innan vi pratade om det här med eleverna var det viktigt att undersöka vilka perspektiv vi lärare bär på och vad vi överför till dem, säger Meheret.

Ambassadörer får tankarna att leva

Marina och Delgertsetseg är normkritiska ambassadörer på Språkcentrum och arbetar med att uppmuntra sina kollegor att reflektera över och prata kring föreställningar och normer. Ambassadörerna valdes utifrån intresse och fick ingångar till vad de kunde läsa för att kunna levandegöra den normkritiska pedagogiken efter projektet. Med ambassadörerna kan lärarna bolla idéer kring sin undervisning.

– Först hade vi ett samtal med Lotta (konsulten red. anm.) och sen gick varje ambassadör till sin språkgrupp och pratade om vilka normer som finns i språkgruppen.

Genom att berätta om sina egna fördomar fick Marina sin språkgrupp att berätta om vilka föreställningar de bar på.

– Efter att vi pratade om det här så känner jag mig mer nära mina kollegor. Det blev väldigt bra och berikande samtal där vi utbyte erfarenheter som berikade vårt arbete.

Nariman tycker det är bra med ambassadörerna som kan diskutera normkritisk pedagogik med sina egna språkgrupper efter dessa frågor är lättare att diskutera på modersmålet.

– När man talar på sitt eget språk kommer det mera känslor och man berättar mer om sig själv, säger hon.

Ett redskap att arbeta med

Partow menar att det inte handlar om att språklärarna ska förändra hela sin undervisning, det kan röra sig om mikrohandlingar som hur läraren hälsar på eleverna eller vilka exempel de använder i undervisningen.

– Jag tror även att ambassadörerna kan göra att projektet blir ett arbetssätt som fortsätter leva. Att normkritik kan bli något vi bär med oss och arbetar med hela tiden. Vår syn, sätt att tänka och prata har förändrats tillsammans. Vi är sjuttio personer som arbetade med detta och vi bär det tillsammans, säger Meheret.

Nariman är övertygad att varje individ till viss del är normbrytare och bär med sig tankarna kring normer som skaver. Genom att föra upp dem till ytan menar hon att kollegiet har fått redskap att prata om det. De andra nickar instämmande.

Calle Hedrén
calle.hedren@stockholm.se

Senast uppdaterad 30 juli 2018