Skolarkiteten: ”Lugn och ro är viktigast av allt”

  •  

"Vetenskapen säger att vi faktiskt inte behöver undervisa i klassrum på det gamla sättet", säger Suzanne de Laval som är skolarkitet och ordförande för arbetsgruppen Arkitektur i skolan, Arkis. Foto: Ulrica Zwenger

Det viktigaste när man vill utforma en framgångsrik skola är att skapa lugn, säger skolarkitekten Suzanne de Laval. Det kan vara i skuggan under träden på skolgården eller i en vrå med stora kuddar. Skolor utan klassrum kan ge större möjligheter till sådana fredade platser, menar hon.

Andra kanske bara ser en hård liten gård där barn stimmar mellan gatan och det stora skolhuset, men skolbyggnadsexperten Suzanne de Laval ser en miljö perfekt utformad för att sporra elever till lek. Hon pekar på de stora träden – lind, ek, alm och kastanj – som ger skugga en solig dag, hon pekar på stenkanten runt en plantering som inbjuder till vindlande balansgång och på häcken vars undre grenar har klippts tätt intill stammarna så att barn enkelt kan kila in till klätterställningen innanför.

Suzanne de Laval är arkitekt, teknologie doktor, ordförande för arbetsgruppen Arkitektur i skolan (Arkis) inom fack- och branschföreningen Sveriges Arkitekter och redaktör för antologin ”Skolans nya rum” som kom ut i fjol. När vi träffas arbetar hon med att skriva en rapport åt Stockholms stad om konsekvenserna för barnen i ett område i Vårberg när det ska förtätas med nya bostäder. Hon granskar särskilt situationen runt skolan.

Skolbyggnad för att inge respekt

Matteusskolan i Vasastan är av en annan typ. Den invigdes 1902 och var, liksom de andra pampiga läroanstalterna i innerstaden, byggd för att sätta sig i respekt. Ett intryck som förstärks av deviserna under takfoten, till exempel ”Herrens fruktan är vishetens begynnelse”.

Inne i skolan gör vi en så kallad gåtur, en kommenterad promenad med fokus på byggnadens form och funktion. Suzanne de Laval stannar redan i entrén. Taket är ett högt ljust valv i vit puts, stjärnformat med fyra uddar som viker sig ner längs var sin vägg, och elevernas passage över kalkstensgolvet därunder ekar öronbedövande.

I skolans inre har däremot estetiken fått ge vika. Innertaken har fodrats med ljuddämpande plattor och en del golv är av linoleum.

Att utforma en skola är en ständig avvägning mellan form och funktion. Det gäller också väggarna: i entréplanets korridorer är de vackert marmorerade i tekniken stucco lustro, medan de högre upp är målade i en orange färg som effektivt kamouflerar slitage och smuts. Och dogmerna från skolfasaden har balanserats upp med mer samtida tänkespråk på väggarna: ”Där motsatser möts skapas liv” och ”Fantasi är viktigare än kunskap”.

Grupprum är bra för ostört arbete

Korridorerna fångar Suzanne de Lavals intresse. I gamla innerstadsskolor saknas ofta grupprum, men korridorerna är breda nog att rymma en rad sittgrupper där elever kan slå sig ner och samarbeta. Det är bra, säger Suzanne de Laval, men ännu bättre vore att bygga avskärmade nischer för ostört arbete.

En sådan avskärmad nisch – faktiskt ett eget mötesrum – hittar vi intill expeditionen. Där kan vi samtala i fred.

Vad vet man om vad en skolas utformning betyder för elevernas lärande?

– Man vet väldigt lite, forskningen är eftersatt. Men det finns ju självklarheter, som att skolan ska vara välbyggd och inte ha en massa tekniska brister som dålig ventilation, dålig uppvärmning, dåligt solskydd, dålig akustik, dålig belysning och så vidare. Det är också viktigt att eleverna känner tillhörighet.

Matteus och andra gamla skolor, har de en fördel när det gäller just tillhörighet och trivsel?

– En skola som ser fin ut betyder mycket för att lärare, elever och föräldrar ska få höga förväntningar. Trygghetszonen växer, här går de som ska bli samhällets stöttepelare. Medan den som går i en skola som ser ut som en barack kan känna sig som en loser, det har Pär Isling Poromaa vid Umeå universitet visat i sin forskning.

Men samtidigt finns det ju mycket på en sådan här gammal skola som inte samspelar så bra med modern pedagogik?

– Ja, det blir mycket bullrigt. Och enligt läroplanen ska man jobba ämnesövergripande, och det blir antagligen jätteknökigt här. Många kvadratmeter går åt till fina trapphus och korridorer.

Vad skulle man kunna göra här för att modernisera?

– Ta tag i korridorerna. I dag finns det sittgrupper där stolar och bord sitter ihop, men eleverna behöver kunna flytta runt dem och kanske sitta på ryggstödet eller slänga sig ner på en sittsäck. När man växer behöver man ligga ner emellanåt. Det finns tämligen hållbara stoppade möbler med höga ryggstöd, så att man kan sitta och läsa samtidigt som 150 elever springer förbi. Och så finns det ljuddämpande parasoller som hänger ner från taket och förbättrar akustiken.

Och vad kan man göra i klassrummen?

– Möblera med andra möbler än stolar och bänkar, som pilatesbollar så att eleverna hela tiden får röra sig lite. Lite skruvat kanske, men säkert ganska bra för en tonåring.

Och hur kan man förbättra skolor från 1970-talet?

– Jag gjorde nyligen en gåtur på Lillholmsskolan i Vårberg. Den är jättefin med flera friliggande tegelbyggnader i en lummig omgivning och med en bra fotbollsplan. Men ofta har 70-talsskolor tekniska brister när det gäller till exempel ventilation och akustik. Det måste man åtgärda. Dessutom är de här skolorna ofta byggda efter den tidens pedagogiska ideal. Måtten är ofta minimerade och då blir det svårt att disponera om. I stället får man bygga till.

Lärare saknar kunskap om den fysiska miljön

– Ett annat problem är att lärarna generellt inte har kunskap om den fysiska miljön och hur de ska utnyttja sin skolbyggnad.

Exakt vilka kunskaper skulle de behöva?

– Det är extremt viktigt att få bort hemmablindheten. Titta bara på det här rummet, vad är bra här? Fönstret, och att man kan öppna det. Och takhöjden är bra så att luften inte tar slut så snabbt. Men annars … om vi sitter här en timme till är vi blöta i byxbaken för vi sitter på plaststolar. Och lysrören – tänk när man har möte en novemberkväll och de börjar blinka, då får man migrän. Så kan lärare titta sig omkring, i klassrummet, i korridorerna, i trappan.

– Sedan är det logistiken, hur rummen hänger ihop. Man kan ha lärarrum på ett ställe, undanskymt för att lärarna vill dra sig undan, eller så kan man ha lärarrum och lärararbetsrum utplacerade på olika ställen i skolan så att eleverna får närmare till dem.

– Att det är lätt att orientera sig i ett rum gör att den som vistas där känner trygghet och själv kan bestämma vart han eller hon vill förflytta sig. Har man inga korridorer behöver man rum som på ett naturligt sätt talar med kropp så att man går åt rätt håll. En arkitekt kan göra det med dagsljusinfall som ger indikationer om att man ska gå vidare.

Vilken enskild faktor i den fysiska skolmiljön har störst betydelse för lärandet?

– Att man kan få lugn och ro. Ett rum där man kan arbeta fredat. Och sedan att läraren har möjligheter att jobba med eleverna på många fler sätt.

Hur får man lugn när möbler ska kunna flyttas runt och elever välja hur de vill jobba? Blir det inte rörigt?

– Det går väldigt bra ihop. Flexibilitet kan lösa rörigheten. Om du hivar in 30 elever i ett rum så blir det rörigt, men om du har möjlighet att möblera om så kan du moderera det. Det önskar jag att lärarna kunde få hjälp med.

Aktivitetsbaserat arbetssätt i skolan?

Ser man att byggnadsutvecklingen påverkas av de mer aktivitetsbaserade arbetssätten?

– Det där är fortfarande en stridszon, men vetenskapen säger att vi faktiskt inte behöver undervisa i klassrum på det gamla sättet. Jag har bland annat tittat på Sjöstadsskolan i Hammarby sjöstad där man har byggt hemvister, med flera klassrum runt en flexibel yta som kan delas upp så att en del elever gör något i en del och andra gör något annat någon annanstans. Det är det moderna sättet att jobba och så gör man i väldigt många skolor.

– I Uppsala har man nu byggt en ny skola, Tiundaskolan, utan klassrum. På det viset får man in fler elever på en mindre yta. Det är ekonomiskt extremt bra, och jag är jättenyfiken på om det funkar eller inte.

Vad vet man om hur elevernas koncentration påverkas?

– I Sverige finns ingen sådan forskning. Men det man vet är att det finns hur många klassrum och korridorer som helst i världen och att det inte finns minsta bevis för att de befrämjar lärandet. Så varför ska vi bygga ännu fler? Varför inte bygga nytt efter lite andra idéer?

Jag har läst om intryckssanering, är det något som kommer för att gynna koncentrationen?

– Det är en självklar sak som man behöver tänka på, bland annat med tanke på att fler och fler barn diagnostiseras med adhd och Asperger. Men det är egentligen en allmänmänsklig sak. Man kan vända arbetsborden mot väggen, man kan skärma av, man kan ha lugna väggfärger och man kan ta bort ljud.

Men sterila miljöer kan samtidigt ge en institutionskänsla.

– Ja, det ska kännas trivsamt och hemtrevligt – ”det här är min skola, min hemvist, vår hörna”, den känslan har stor betydelse för att man inte ska bli för sprattlig och utfreakad. Så läraren får snacka ihop sig med eleverna. Om de har gjort fina teckningar av tulpaner som de vill ha på väggarna så kan man ha det. Även den som är känslig för intryck kan bli glad av att se sin tulpan tillsammans med de andra.

Ingen minimalism alltså?

– Minimalism kräver stor estetisk och miljöpsykologisk kunskap.

Digital pedagogik utmanar rummet

Hur kan arkitekturen samspela med den digitala pedagogiken?

– Det finns en tro att så här som det är nu, så kommer det att vara. På 90-talet trodde man att det var IT-skenor som behövdes, med en massa kontakter och uttag för el och modem och fasta telefoner. Nu är det bara gulnat, smutsigt, lite trasigt och tejpat. Rubbet är onödigt nu när laptopparna och paddorna har gjort sitt intåg.

Men laddning behövs?

– Ja, kontakter behövs, men de ska placeras så att man inte snubblar på sladdarna. På en skola i Vaxholm har man byggt som en bokhylla i en kombination av korridor och allrum, med parkeringsplatser för alla elevernas datorer och paddor så att de stoppar in dem i ett fack och laddar dem. Det är en möbel som man kan ta bort när det kommer något nytt.

Den digitala pedagogiken innebär ju också så kallade flippade klassrum, att eleverna får se en föreläsning på sin platta i stället för att läraren står och pratar. Hur kan det påverka utformningen av skolmiljön?

– Det är inte bra ergonomiskt att sitta på en stol och titta på en skärm hela dagarna. Det behövs andra sorters möbler. Där kan man verkligen ha användning av en sittsäck för elever som ska arbeta med sin laptop eller padda. Eller fåtöljer med stöd för plattorna. En ny sorts grupprum kanske behövs.

I Stockholm är det trångt på skolorna, och trängsel har negativ inverkan på psykisk hälsa. Hur kan man motverka trängsel när man bygger eller bygger om en skola?

– Ja, jag ser trängseln och den bekymrar mig. På en del skolor kanske man fördubblar antalet elever och halverar skolgården. Man bygger baracker, och det är slamriga, dåliga hus, de ser ut som byggbodar och säger boink-boink när man går på trappan. Det kostar också mer i det långa loppet. Dem ska man bara ha om man måste, om man till exempel bygger om skolan under två år.

Förskolor bli skolor

Men ska man bygga permanent? Årskullarna fluktuerar ju?

– Befolkningsprognoserna visar att antalet elever kommer att öka. Så när man förtätar måste man bygga nytt. I Vårberg har staden tänkt precis rätt, för där planeras det nu nya skolbyggnader. När man bygger nya stora stadsdelar, som Hagastaden, blir det pucklar – först väldigt många förskolebarn och sedan väldigt många skolbarn. Då är det ju bra med byggnader som kan omvandlas.

Förskolor som blir skolor?

– Ja. Man bygger skolor som delvis används som förskolor tills de barnen börjar skolan.

Det är inte alla skolor i stan som har en riktig skolgård. Vad kan man göra om man inte har en bra yta som kan fungera som skolgård?

– Det där är verkligen ett dilemma. Har man väldigt liten yta måste den utformas smart så att den kan uppfylla några av elevernas behov av rörelse och naturkontakt. Även äldre elever behöver det. På Fredrika Bremergymnasiet i Haninge har man till exempel hammockar utanför skolan, och skog. Det ger en flyktmöjlighet, en chans att dra sig undan.

– Nu börjar det dyka upp skolgårdar på taken. Det blir lätt för mycket sol och väldigt blåsigt. Då gäller det att lägga ner arbete på att skapa skugga och vindskydd och roliga hörnor där man kan göra saker och kanske också ha lektioner.

Särskilt besvärligt är det väl för förskolor att det finns så lite plats?

– De flesta förskolor i stan har en liten gård, men bostadsrättsföreningarna vill inte ha dem där. Så förskolorna går till parkerna, och där är det trångt.

Så hur ska man lösa det?

– För det första ska man reservera tillräckligt stora ytor för parker när man förtätar. Enligt plan- och bygglagen ska barn gå före bilar, de har rätt till friyta. Sedan ska parkerna skötas bättre. Och man ska inte tillåta nya byggnader på parkmark.

Säkra skolgårdar blir trista

Det finns också en målkonflikt, som handlar om säkerhet kontra lust. I Stockholms stads funktionsprogram skrivs det mycket om säkerhet. Finns det en risk att skolgårdarna blir så säkra att de blir tråkiga?

– Det ska inte vara livsfarligt, men kroppen måste få utmaningar för att utvecklas. En bergknalle på skolgården är lyx! Och då kan barn trilla ner och få hjärnskakning. Det finns en organisation som heter International Play Association och som talar om barns rätt till skrubbsår, det är bra. Man kan förhindra att de slår ihjäl sig genom att se till att det är mjukt underlag.

Hur bör Stockholms stad tänka geografiskt för att hitta en lösning på lokalfrågan framöver? Kan innerstadselever pendla till ytterstaden?

– De ambitiösa familjerna i Västerort vill ha sina barn på en skola som ger förhoppningar. Därför är det viktigt att försöka ge den statusen till nya skolor i förorterna. Tensta gymnasium är ett exempel. En fulvacker 80-talsskola byggd i tegel och grova limmade träbalkar. Och med pilträd utanför – jag blir lycklig av att gå där och se skuggan under de där träden. Det är en underbar miljö där man kan dra sig undan. Jättefint.

Men den har inte blivit så framgångsrik?

– Jag tror inte att skolbyggnadens utformning har så mycket med det att göra. Friskolereformen och det fria skolvalet är antagligen viktigare orsaker. Många med studieambitioner har sökt sig till populära innerstadsskolor. Det amerikanska Rosskonceptet som man införde under en tid hade heller inget att erbjuda. Och så mediernas förfärliga stigmatisering av förorterna. Av Tensta inte minst!

Skolgården är en del av skoldagen

Du är aktiv inom skolbyggnad internationellt. Vad ser du där?

– Det ämne som kallas built environment education, alltså att elever får lära sig om byggande och närmiljö, har blivit större under det senaste decenniet i USA, Tyskland och Storbritannien. Och Frankrike och Italien ligger långt framme, där får man lära sig om sitt kulturarv och hur byggnader från till exempel renässansen ser ut. I Sverige är det här inte stort, men en del bildlärare är intresserade.

Vad kan man säga om framtiden här i Sverige?

– Vi inom Arkis arbetar med frågan. Vi har ett nätverk där pedagoger också är välkomna. Skolan och skolgården är den miljö som barnen vistas i dagligen. Att använda denna miljö som läromedel i många skolämnen och att låta eleverna medverka i samråd kring förändringar där är mycket fruktbart.

Katarina Bjärvall

Artikeln är hämtad ur LÄRA nr 4 2018

Senast uppdaterad 5 december 2018